när lillan kom till jorden..

en lång text..

Amandas förlossning

Jag var så säker på att få i början av juni, var till och med nervös över att inte hinna klart terminen i skolan. När jag hade skrivit sista tentan så pustade jag ut och började vänta in förlossningen. Detta var 4/6 och vi var beräknade till 11/6. Rent teoretiskt sett så borde vi ha fått runt den tiden, eftersom Oliwer var så punktlig och kom ut på sitt beräknade datum!

Vi väntade och väntade men ingenting hände.. min födelsedag passerade, BF passerade, Tommys födelsedag passerade även midsommar passerade utan någon tillstymmelse till att förlossningen snart skulle sätta igång.

På midsommardagen (26/6), v 42+0, var vi inne på förlossningen för en överburenhetskontroll.  Vi hoppades på att läkaren skulle göra en undersökning och på så sätt kanske reta upp livmoderhalsen så förlossningen kunde starta men icke. De tog en CTG-kurva, som blev ofullständig pga. slarv och okunnighet hos personalen. Ett ultraljud gjordes också för att se så bebisen mådde bra och hade tillräckligt med vatten och blodtillförsel. Läkaren skulle komma tillbaka till vårt rum och förklara vad han hade sett på ultraljudet och hur stor han trodde att bebisen var. Men han kom aldrig utan en barnmorska kom och gav oss en ny tid för kontroll den 28/6. Besvikna for vi mot Karlsborg för att hämta Oliwer. Oliwer ville hellre sova över hos mormor och morfar än följa med oss hem, så på kvällen åkte jag och Tommy in till stan och tog en fika och bara tog det lugnt.

På morgonen, 27/6, hade jag lite mensvärk men inte mycket mer än det. Vi for mot Karlsborg för att hämta hem Oliwer. Jag hade fortfarande ont i magen men bara molande. På eftermiddagen/kvällen åkte vi till Jonas och Lina för att grilla. Där började jag få lite småvärkar, väldigt oregelbundet, jag kände mig konstant kissenödig men det gick inte att kissa. Jag sa ingenting medan vi var där men när vi skulle åka sa jag att jag hör av mig imorgon om vad det blev för kön med lite ironi i tonen.

I bilen berättade jag för Tommy att jag började få lite värkar och att det nog var ”riktiga” värkar den här gången. Vi gjorde iordning Oliwer för natten och när han somnat satte vi oss för att kolla film i soffan. Jag satt och klockade värkarna, även om de nu var väldigt svaga, men för att få ett hum om hur ofta de kom och hur länge de höll på. Det kom runt 8-9 värkar/30 minuter och de höll i sig mellan 45 sek-1,5 minuter. När filmen var slut ville Tommy ringa hit Sandra för säkerhets skull, men jag ville vänta. Klockan var runt 23 nu. Vi förflyttade oss till sängen och satte på en ny film. Jag försökte vila/sova utifall att det skulle bli bebis snart. Men efter ca en timme så hade jag fortfarande inte kommit till ro och värkarna kom med ca 2-3 minuters mellanrum, men de var väldigt korta. Tommy ville åter ringa Sandra, men jag ville avvakta. Jag mindes hur lång tid det tog med Oliwer och ville inte att Sandra skulle behöva åka hit i onödan. Jag ställde mig i duschen för att se om det skulle hjälpa något, vilket det gjorde.

Efter duschen sa jag åt Tommy att ringa hit Sandra för nu började det göra ganska ont. Tanken var då att vi skulle åka till Sandras lägenhet i Skövde och på så sätt vara nära KSS om något skulle hända.

Vi åkte först in till förlossningen för en kontroll. På CTG-kurvan såg de att jag hade mycket täta men ganska svaga värkar. Jag kände också att det avtog rejält när vi kom in. Barnmorskan ville undersöka på för att se om jag öppnat mig något, men hon var osäker på om vattnet hade gått så hon ville inte undersöka för mycket. Det hon kunde se var att tappen fortfarande var hård och jag hade inte öppnat mig någonting än. Precis vad jag hade trott och jag ville åka hem. Tommy ville dock vänta lite till innan vi åkte hem. Den korta promenaden från vårt rum till undersökningsrummet och tillbaka till vårt rum gjorde mina värkar mer smärtsamma. Smärtan satt nästan helt i ryggen och det kändes som att den snart skulle gå av.

När barnmorskan kom in till oss en stund senare frågade hon hur vi ville göra. Jag ville både åka hem och vara kvar, men jag ville inte behöva vara på sjukhuset allt för länge.. Tommy ville absolut inte åka hem och de övertalade mig till att ställa mig i duschen.

Så det blev ännu en kort promenad från vårt rum till duschen, vilket åter satte fart på värkarna som nu ökade i intensitet. Väl i duschen skulle Tommy hålla munstycket mot min rygg, men det var något fel på slangen så det mesta av vattnet åkte på Tommy. Efter ett slangbyte tog jag över och duschade där det gjorde ont just då. Värkarna blev bara starkare och starkare och det började bli svårt att stå upp i duschen. Jag orkade inte stå där i mer än 30 minuter, klockan var nu 04:30 och vi hade varit inne på förlossningen i nästan två timmar. Runt kl 05:30 gjorde barnmorskan en ny undersökning och jag var öppen 4cm och vattnet gick spontant. Jag började andas lustgas, som knappt hjälpte, men det var skönt att fokusera på andningen och inte på värkarna. Mellan 05:30-06:00 kom värkarna så tätt att jag inte riktigt hann återhämta mig mellan dem och jag blev rädd över att jag började tappa kontrollen över vad som hände. Tommy frågade om jag inte skulle ta EDA bedövning trots allt. Men det ville jag helst inte och Tommy fick order om att inte föreslå det något mer utan peppa mig till att INTE ta det!

Jag började känna krystkänslor mitt i värkarna helt plötsligt och det kändes ju inte helt ok, eftersom jag bara var öppen 4 cm. Vi ringde efter barnmorskan för att höra efter vad som händer. En ny barnmorska kom in för de hade massor att göra den natten. Det var fullmåne och då blir det alltid en massa bebisar tydligen! Den här barnmorskan undersökte mig runt 06:00 och konstaterade att jag var helt öppen. Så det var ju inte konstigt att det hade gjorde så himla ont och varit så himla intensivt den halvtimmen! Barnmorskan lämnade oss och en undersköterska kom in och hjälpte oss. Helt plötsligt ser de bara jag börjar öppna mig, så som det ser ut innan bebisen kommer. Undersköterskan springer mot dörren och ropar ”NU KOMMER DET BEBIS!!!” Vår barnmorska kom in och hjälpte till det sista. Jag krystade allt vad jag kunde. Den här gången förstår jag uttrycket ”ring of fire” som jag läst om överallt. Med Oliwer kände jag aldrig något sånt, antagligen pga. EDA:n. Men det gjorde jag nu. Helt plötsligt så ligger världens finaste lilla tjej i min fotände. Jag har inte ens hunnit få ut huvudet och låtit det vara så innan kroppen kommer osvosv så som det ska vara. Hon kom ut som ett skott och överraskade oss alla! 4450g 53 cm kl 06:54

Det var ett riktigt lyckorus efteråt. Både jag och Tommy satt och smågrät i flera timmar på förlossningen över fina lilla Amanda och vilken tur vi har haft som först fått världens finaste kille och nu också världens finaste tjej!

Vi fick komma upp till BB runt 11:00, vi ville åka hem så fort som möjligt men vi var tvungna att vänta på läkaren som skulle undersöka Amanda. Jag fick en säng i en 4-sal och jag var riktigt glad över att inte behöva sova där med tre andra mammor och deras skrikiga barn.

Dock fick vi ändra våra planer då läkaren konstaterade ett blåsljud på hjärtat. Vi var tvungna att stanna kvar för observation. Tommy stannade till 17 tiden, sen var det bara jag och Amanda kvar med alla andra mammor med deras skrikiga barn.. som tur var så kom Lina och höll mig sällskap hela kvällen så den gick fort ändå och Amanda sov som en ängel hela kvällen. Vid 23 vaknade hon och vägrade att somna om, så då blev även jag en mamma med ett skrikigt barn. Runt 03:30 somnade hon om och jag var helt slut efter att inte ha sovit på 1,5dygn.. Jag lyckades somna, men vaknade två timmar senare och kunde inte somna om!

Så jag satt och väntade på att Amanda skulle vakna, eller att klockan skulle bli tillräckligt mycket för att kunna ringa hem och prata med Tommy eller att frukosten skulle komma. Det blev en lång väntan.

Runt lunch skulle Amanda få göra en ny läkarundersökning och där konstaterade läkaren att blåsljudet nästan helt försvunnit så vi fick åka hem med BB-vård i hemmet!

Så, så gick det till när Amanda till slut bestämde sig för att komma ut, 17 dagar över tiden!